​Jag är en av fyra utvalda företag som tävlar om priset: ÅRETS NYFÖRETAGARE I HÄRRYDA KOMMUN 2021.
Håll tummarna för mig!! Mer information finns på Nyföretagarcentrum Härrydas hemsida.

I torsdags besöktes Mölnlycke av Ida och Sofie, som tillsammans gör Ångestpodden, för en föreläsning om psykisk ohälsa. Deras mål är att sprida kunskap inom området och bidra till att människor ska börja prata mer om det. Särskilt intressant tyckte jag det var att tänka runt hur sociala medier påverkar oss. Vi tittar på andras bilder och jämför oss, inte sällan framstår det som att "alla andra" lever ett "perfekt liv". Ida visade några bilder från sin Instagram, där hon poserar och ser ut att ha det så som man eftersträvar. Sanningen var dock den att hon egentligen vid fototagningen led av depression. Det är viktigt att ha med sig att en bild faktiskt inte säger allt, utan bara visar en dimension av en persons liv. En bild säger inte mer än tusen ord:-). 

Idag firar jag 1-årsdagen sedan mitt första patientbesök på mottagningen! Hipp, hipp, hurra!

Under detta fantastiska år har jag haft äran att få ha över 1500 samtal med människor i alla möjliga livssituationer. Jag hoppas på fortsatta givande samtal och hälsar både nya och gamla kunder välkomna till PsykolÅGbyrån i Mölnlycke.

Häromdagen unnade jag mig en stund i ett så kallat fisk-spa. Man sänker ner sina fötter i ett akvarium där små fiskar suger i sig ens gamla hudrester så att fötterna blir lena och fina. Jag ska inte sticka under stol med att jag initialt tycker det känns rätt så läskigt då fiskarna bokstavligen attackerar ens kroppsdelar.

Efter ett tag vänjer man sig och det enda man upplever är en småkittlande känsla. Men efter en stund började mina tankar snurra: är det här verkligen hälsosamt med tanke på att alla kunder sätter ner sina bakteriella fötter i samma akvarium (man spritar sig förstås innan, men ändå) och fiskarna bajsar ju faktiskt i vattnet. Jag började googla! Och självklart hittade jag larm-artiklar. Fiskarna kunde bland annat sprida resistenta bakterier kunde jag läsa. Jag började känna mig lite illa till mods. Man skulle absolut inte ”fisk-spaa” om man hade sår på fötterna, diabetes eller nedsatt immunförsvar stod det. Tack och lov lider jag inte av dessa åkommor men antibiotika-resistenta bakterier! Huvaligen.

Väl nog, klev frisören som hade salongen in i rummet och jag tog chansen att höra efter vad hon visste i frågan. Jodå, hon hade alla sorters reningspumpar och hade även konsulterat en smittskyddsläkare som talat om riskerna som minimala. Dessutom sa hon: om vattenmiljön är så dålig kommer fiskarna att reagera, bli sjuka och dö.

Det sistnämnda tog jag som en garant för säkerhet (fiskarna såg mycket pigga och alerta ut) men jag fick många tankar på om jag kommer göra detta igen. Nu är det ju inte fisk-spa jag är ute efter att skriva om i sak utan den ångest som väcks av all information som vi kan ta reda på och ibland kanske borde välja bort att ta reda på!

Hur mycket behöver vi veta? Hur mycket är bra för vår psykiska hälsa att konfronteras med och ta ställning till? När jag tänker på exempelvis klimatfrågan kan jag drabbas av ångest men det svåraste för mig är att förhålla mig till maktlösheten. Maktlöshet kan göra en paralyserad: vad ska jag göra om jag ändå inte kan göra något?

Jag tror på idén att försöka påverka det man kan, bidraga så gott det går. Ofta sker detta i det lilla. Men sedan då?
Vad ska jag som enskild individ göra med all information jag kan ta reda på? Personligen väljer jag bort att veta allt för mycket om fenomen där jag har en extra känslighet. Fel eller rätt? Det är bara upp till en själv att bedöma. Vi kommer alla sannolikt att drabbas av svårigheter av olika slag och att spekulera för mycket riskerar att förstöra de möjligheter som står till buds just nu.

Efter några års praktiserande av att fokusera på vad jag kan göra av den dagen jag har idag tycker jag att det har positiva effekter på min förmåga att hantera maktlöshetskänslor. Det betyder inte att jag sticker huvudet i sanden eller förtränger verkligheten utan att vara så kallat mer mindful och använda de möjligheter och resurser som står en till buds just IDAG.

Här och nu! Så säger jag ofta till de klienter jag möter. Vad är möjligt att påverka, förändra, känna glädje över just idag, just här och nu. För det är det enda vi egentligen vet och kan påverka!

Så när ångesten väcks inom dig inför framtidens faror och hot eller över det historiska som varit men ändå fortsätter plåga dig och det känns som du aldrig kan befrias. Försök fokusera på vad du kan påverka just denna dag! Försök låta tankarna återgå till nuet gång efter gång. Till en början kan det kännas omöjligt men efter en tid kommer du märka att det går lättare och lättare. Varmt välkommen att boka in en tid hos mig om du har behov av stöd och hjälp!

I mitt arbete träffar jag få människor som är särskilt förtjusta i november. Månaden mellan sen höst och julpynt. Kylan börjar koppla ett stelfruset grepp om ens kropp, mörkret känns nästan konstant och man vill kanske helst ligga kvar i sängen fram till mars.

Har man möjlighet att kosta på sig en resa till solen är detta månaden när det ger som mest utdelning av D-vitaminbildning! Dock kan det ibland vara så att man upplever mörkret som än värre när man åter landat på svensk mark.

En del drabbas årligen ungefär vid denna tid, oktober till november, av så kallad årstidsbunden depression (SAD). Det innebär en ökad nedstämdhet, trötthet, orkeslöshet, motivationsbrist och ibland en känsla av meningslöshet. Framåt våren, runt mars till april, tynar symptomen såsom snön sakta bort för att ersättas med att man känner igen ”sitt gamla vanliga jag”.

Vad ska man göra om man känner igen sig i ovan beskrivna symptom?

För en del kan det behövas en läkarkonsultation för att diskutera insättning av antidepressiv medicinering. Andra kan få god hjälp av psykologisk behandling där man kan jobba med förändringar av vardagsrutiner för att bland annat använda sin ork på bästa sätt. Detta kan exempelvis vara att ta tillvara det lilla dagsljus vi kan dagligdags genom att ta längre lunch för att hinna ut på en promenad, ändra på upplägg av ”tråkiga” rutinarbeten till när man har som mest kraft. En del upplever att de har nytta av användning av ljuslampor och/eller intag av D-vitamin.  Särskilda ljuslampor kan man ha för hemmabruk och det finns även ljusrum på olika inrättningar.

Vad som passar och kan ha effekt är individuellt. Man får pröva sig fram men det finns hjälp att få. Så tveka inte att söka lösningar eller hjälp för det finns massor att göra.

En dag ska vi alla dö
Alla andra dagar ska vi det inte

Är det någon vits med att tänka på döden? Den kommer ofrånkomligen en dag oavsett hur mycket vi grubblar över den, räds inför den och fantiserar om den.

Kanske är det oundvikligt att tänka på döden. Det ingår i människans livsvillkor att måsta konfronteras med döden och ändligheten vare sig det älskade husdjuret måste avlivas eller en nära vän blir sjuk. Innan man erfar döden i sin reella närhet så kan vi leva i en villfarelse att ”det där rör inte mig”. Och kanske är det gott nog så, så länge det fungerar. Att behöva tänka på döden innebär ofta ångest, oro och rädslor.

Man kan vara rädd för olika delar av döden och döendet. Man kan rädas för hur man själv kommer att dö. Kommer jag att plågas, ha ont eller hur kommer det att gå till? Hur blir det för mina nära och kära när jag försvinner? Andra kan ha mer fokus på vad som händer efter döden. Är det bara svart eller hamnar man någonstans?  Vissa har en större rädsla för att andra ska dö än man är rädd för sin egen del. 

Trots allt obehag som är förknippat med döden tror jag ändå på att våga närma sig döden genom sina tankar eller i samtal. Jag tror som vid de flesta typer av rädslor att de bara förstärks om man försöker låtsas som att de inte finns. Föreställningen om de läskiga spökena i garderoben brukar minska om man öppnar och tittar efter.

Själv kom jag i kontakt med döden redan som nio-åring när min pappa dog.  Det var en brutal sanning som ramlade över mig och som givetvis har påverkat mig genom hela livet. Främst har det gjort mig medveten om livets skörhet och gett mig en otålighet att livet måste levas idag. Att inte vänta på bättre tillfällen, att ta tag i saker både det roliga och det tråkiga. Att vårda de relationer man har som är betydelsefulla och att försöka åstadkomma det man drömmer om medan tiden och hälsan är med en.

Den stora vinsten med att våga förhålla sig till ändligheten tror jag är att man tar bättre vara på det livet ger och de möjligheter som finns tillhands just nu. Att inte vänta eller skjuta upp. Självfallet är detta inte möjligt varje dag eller varje stund men vetskapen finns inom en och man kommer på sig att man kanske prioriterar fel och inte följer det som på riktigt är viktigt i ens liv. 

Genom att närma sig ändligheten kanske vi får ett rikare liv.

Våga närma dig följande fråga:
Om du får veta att du har två år kvar att leva, vad vill du ha åstadkommit, gjort och sett och vilka människor vill du ha haft i din närhet?

Solen gassar från klarblå himmel. På badplatsen stojas det friskt. Mammor och pappor utbyter erfarenheter och semesterplaner. Från en grill osar den välbekanta doften av het grillkol. En doft av kokos sprider sig från någons solkrämstub. Det klirrar av glas och bestick som plockas upp ur en picknickkorg.

Livet är perfekt för en stund.
 
Jag kan ändå inte låta bli att tänka på att det finns människor som inte får uppleva detta. Som inte känner samhörighet och delaktighet. Som inte har någon att gå till stranden med. Det hade lika gärna kunnat vara jag.

Jag är ödmjuk och jag är tacksam för det jag har för så har det inte alltid varit. Att kämpa med känslor av ensamhet är bland det jobbigaste som finns. Att uppleva att man inte hör till och till slut tro att man förtjänar sin situation. Att känna sig som femte hjulet i sammanhang efter sammanhang. Eller höra till en grupp men ändå känna sig ensammast i världen. Att inte ha kompisar och någon som ringer för att kolla läget eller föreslå att hitta på något.
 
Att få höra till borde vara en mänsklig rättighet. Ensamhet är en vanlig orsak till psykisk ohälsa. Kanske också en vanlig orsak till självmord? Särskilt jobbigt kan det bli under sommaren då det förväntas att man ska ha roligt och hinna umgås med nära och kära. För att inte tala om högtiderna!

Hur många människor i det här landet sitter just och känner sig ensamma? Det enda sällskap man kanske har är sin tv. Det svåraste med ensamheten är just att man skäms för den. Man skäms för att man känner sig misslyckad och undrar vad andra ska tänka om ens värde om man är ensam. Därför blir man än mer ensam. Det negativa ekorrhjulet är igång.

Våga tala om din ensamhet. Det finns många som känner likadant.

Vi människor kan rent fysiologiskt inte stänga av våra tankar, även om vi ibland nog skulle vilja det. Det är således inte ett realistiskt mål när tankarna blir för påträngande och jobbiga. Inte heller är det rimligt att kräva av sig själv att bara tänka positiva tankar. Istället är det mer fruktbart att låta sina tankar komma och gå (man kan likna dem vid hur vår andning fungerar) och utan att vid varje tillfälle agera på dom, värdera dom eller tro att tankarna alltid säger sanningen om världens tillstånd. Våra tankar kan vara hur skrämmande, tokiga som helst utan att vi är i fara eller gör vilda okontrollerade saker.

Ibland leder våra tankar till återkommande grubbel och ältande av en problematik. Detta kan pågå under en lång period, ibland flera år.  

Ägnar du dig åt grubbel eller åt problemlösning?

I forskning har man sett att om man grubblar och ältar mycket mår man psykiskt sämre och upprepar/förstärker obehagliga känslor som härstammar från det förflutna. Det visar sig också att man med tiden blir allt sämre på att lösa problemet.

Om man vill veta om man grubblar eller ägnar sig åt problemlösning kan man ställa sig följande frågor:

1.                         Har jag gjort några framsteg i att lösa problemet?
2.                         Har jag lärt mig något nytt om problemet?
3.                         Känner jag mig mindre nedstämd och självkritisk än innan jag började tänka på problemet?

Om du svarar ja på någon av frågorna ovan så är det sannolikt att det är problemlösning du ägnar dig åt. Om du svarar nej så är det förmodligen grubblerier som upptar din tid.

Om du känner igen dig i att fastna i grubblerier och vill kartlägga hur ditt grubblande ter sig och vilka återkommande tankar du hamnar i, börja med att skriva ner dina negativa tankar under exempelvis några veckors tid. Se vilka som återkommer och som orsakar dig mest lidande.

När du fått fatt i vad du återkommande grubblar på försök finna ut i vilka situationer det är som du är mest benägen att börja grubbla i. Är det till exempel i sängen vid läggdags, när du är ensam eller när du städar?
Nu är det dags att förbereda dig med alternativa beteenden istället för grubbel. Det finns både inre och yttre alternativ. Ett av de inre är att fokusera på vad andra sinnesintryck erbjuder för stimulans. Vilka dofter känner du, vad ser du omkring dig, vilka ljud hör du. Det kan också vara funktionellt att läsa något lättillgängligt, lyssna på upplyftande musik eller lösa korsord. Yttre alternativ kan vara sådant som förändrar din sinnesstämning till det bättre. Det kan hjälpa att prata med någon annan människa, vara fysiskt aktiv eller koncentrera sig på något nytt man vill lära sig. Känner du dig gladare så ligger inte grubblandet inom räckhåll. Att byta ut grubbeltid mot konstruktiv tid tar tid! Ge inte upp! Var uthållig!

Vad grubblar du ofta över och vad kan du ersätta grubblandet med i din vardag?

Tankefällor är tankemönster som man kan fastna i som fisken på en krok. Genom att vara uppmärksam på när vi hamnar i dessa tankemönster kan vi lättare hitta både mer konstruktiva och realistiska tankespår vilket gör att du kommer må bättre på sikt.

Vanliga tankefällor är:

Allt eller inget innebär att man ser saker i svart eller vitt. Man missar de gråa fält som vår realitet består av. Till exempel kan man tänka att om man inte har det perfekt städat hemma så kommer andra att tycka att man är en slarvig person. Mindre hårt mot en själv vore att istället tänka att det mesta är städat och ingen kommer att tänka på detaljerna. Eller att motgångar när man ska lära sig något nytt gör att man tänker att man är helt talanglös.

Alltid eller aldrig handlar om att det som sker generaliseras till att omfatta alla händelser. Ett exempel är att snabbt hamna i tanken att ingen någonsin vill umgås med en för att en vän inte kunde ses ett föreslaget datum. Det kan också handla om att man misslyckas på en tentamen och så blir tanken att man alltid misslyckas.

Att tänka med känslorna betyder att en inre obehagskänsla tillåts färga situationen genom att man tolkar det utifrån att ”känns det på det sättet så är det så”. Exempel på detta är att man ”känner på sig” att en tillställning ändå kommer att bli tråkig och så missar man möjligheten till en stunds social samvaro som man egentligen skulle må bra av på sikt. Eller att strunta i sin fysiska träning för att det innan avfärd känns jobbigt trots att man vet hur pigg man blir efteråt och hur gott man sover.

People
People who need people
Are the luckiest people in the World

...sjöng Richard Söderberg så vackert för oss i går.
 
Det slog an en ton hos mig och väckte funderingar kring storheten i att våga vara beroende av andra människor. Människor som behöver andra människor är de lyckligaste människorna på vår jord.

Hur landar det hos dig?

Att våga behöva är förutsättningen för att våga älska och våga bli älskad.

Det kan låta enkelt. Men många vet hur svårt det kan vara. Hur rädslor och sargade hjärtan kan få oss att hålla avstånd. Hur vi från tidigt i våra liv har lärt oss att inte visa våra djupa behov.

Men att kunna eller våga säga ”jag behöver dig” och blotta sina djupaste behov är ingen svaghet (eller vad man vill kalla det).  Istället är det en inre styrka som möjliggör att få uppleva kärleken.

Att vara i behov av andra är inte likställt med att vara osjälvständig. Beroende och självständighet kan gå hand i hand. När man hör ordet beroende och osjälvständighet kan man kanske få associationer till något ”plåstrigt” som inte klarar av något själv.

Begreppen kan ha en annan innebörd och stå för något annat. Det är lätt att koppla begreppen till det praktiska. Att vara självständig blir synonymt med att klara av att rodda allt i sin vardag själv och endast i akuta fall be om hjälp. Många avskyr verkligen att behöva be om hjälp. Vad skulle kunna hända i ens inre om man vågade börja testa att be om hjälp? Kan man börja få kontakt med inre behov som länge legat slumrande och som på sikt skulle ge livskraft och livsglädje?

Jag tänker att den egentliga självständigheten egentligen sitter på insidan och inte alltid speglas i hur den i det yttre tar sig uttryck. Att vara självständig är att vara en person som har en inre realistisk och vägledande känsla av vem han/hon är. Det är en person som har reflekterat över sig själv och känner till sina förtjänster och brister. Som vet vad hon/han klarar och orkar med och förstår när det är läge att be om hjälp och stöd. Man har också en förmåga att ibland säga ja och ibland säga nej samt släppa in när det känns bra och sätta en gräns när det är nödvändigt. Man kan också se och respektera andras gränser.

Med det kommer också modet att vara i behov och i beroende. Att våga behöva den andres kärlek med riskerna det innebär. Att också våga ge för att man vill ge.

I att vara självständig ingår då att också vara i beroende av andra människor. Eftersom vi aldrig kommer undan det faktum att vi är flockdjur och är i beroende från vaggan till graven.

Den självständiga människan kan acceptera sina behov på många plan, inklusive behovet av kärlek och sammanhang. Behovet av att kunna vara den person man är, tillsammans med andra människor.

Vad innebär självständighet och beroende för dig?